Ska jag gå till vänster eller höger?
Jag är förvirrad just nu och det brukar jag inte vara. Jag vet 90 % av gånger vart jag vill men nu har jag hamnat vid ett vägskäl och jag kan bara välja vänster eller höger. Och jag vill gå rakt fram, jag vill inte ta en omväg runt för att nå mitt mål. Jag vet mitt mål men inte vägen. Den förvirringen gör mig lamslagen, trött, arg och ledsen. Jag känner för mycket för att kunna välja ett klokt val. Plus tentor, student, jobb, laga bilen och inlämningar. Jag är för trött för att kunna välja klokt och kränkt.
För två veckor sedan var jag pep på Finland och nu ser jag inte ens avresedagen för jag ser så mycket annat. Det jag ville för en stund sedan är helt fel nu. Jag är inte den typen som velar och jag har svårt för sådana människor. Så ja, jag har inte så mycket tålamod inte ens till mig själv.
Besudlad
Min pärla, min Fård, är funnen. Och jag är glad för det men jag känner samtidigt ångest. Ångest för att jag måste få tag på pengar för att göra den hel. Och samtidigt lite ångest över att jag tycker att min bil är smutsig, att jag inte längre vill ha den för några har kört och tagit sönder pärlan. Men det är ju min pärla så jag kommer nog över den här känslan och kan laga henne.
Tack till er som till min förvåning letade efter henne. Tack.
Mitt liv är ett slagfält
Jag slås, jag kämpar, jag är täckt av blåmärken och ärr. Jag reser mig och blir skjuten lika fort. Jag är trött och känner inte slutet längre.
Mitt revir
Idag, ungefär samtidigt, då jag skrev det förra inlägget blev min bil stulen. Jag hörde ett billarm gå och tänkte inte mer på det. Om jag bara hade tittat ut genom fönstret hade jag troligen sett det hända.
Jag är arg, men jag är inte arg på att jag har blivit av med min pärla. Den sörjer jag. Jag är arg på människorna som gjorde detta. Människorna som gick in på mitt revir och förstörde för mig. Jag blev kränkt. Och jag känner mig fortfarande kränkt. Det var ett par år sedan jag blev kränkt i mitt privatliv, mitt revir. Och jag hatar situationer där jag inte har kontroll över, det räcker med bara lite kontroll så löser sig det mesta.
Men det som händer inom mitt privatliv utan min kontroll gör otroligt ont i mig. Det ger min en sådan otrolig hemsk smärta i bröstet. Och frågor. Är vi människor skapta såhär? Ska vi förstöra för andra för att vi inte har bättre för oss? Förstöra helt utan mening utan att känna ett samvete? Fortsätta livet på eget spår och kränka andra? Jag vill tro annat men livet gör det väldigt svårt.
Ensamvargen
Jag är ensamvargen. Jag kör mitt eget race. Jag är trött på att vänta in andra. Jag är trött på höra av mig. Jag är trött på att vara utanför. Så nu väljer jag att stå utanför. Jag passar bra här just nu. Ingen bryr sig om vad jag tycker och jag bryr mig än mindre än vad de tycker. Det här är min plats i livet.
mycket resande nu för tiden
Stockholm-Riga-Jönköping-Arvika.
Snart.
Göteborg-Stockholm-Jönköping-Stockholm.
