nancypansy - to hell with you

.

Men vad händer om man inte alltid är det?

.

Jag har ljugit så mycket för mig själv att det finns saker som jag inte erkänner för mig själv. Det har inte skett och kommer inte att göra det heller. Förrän nu. Jag erkänner: jag är trött. Obeskrivligt trött. Och det har jag varit i 18 månader. En trötthet som har lett till att jag har misskött mig, skolan och mina kära. Jag har skjutit upp allt till längsta möjliga och gjort det minsta möjliga. Mitt undermedvetna börjar spåra ur. Har jag en depression? Är jag biopolär? Är jag sjuk på rikigt? Medan mitt ansikte utåt säger att det bara är låga blodvärden och med lite vitaminer blir allt bra. Men jag vet inte. Jag har nog alltid känt mig trött, inte tillräckligt mycket energi som andra i min närhet. Och min svårhet med att visa känslor. Jag har aldrig sagt ifrån när jag blir nedtryckt, kränkt, förlolämpad och retad med. Utan väntat och hållt ut, allt blir bättre har mitt mantra varit. Men tillslut kokar man över och allt spårar ur. Jag svär, gråter och flyr. Jag kan inte fly längre. Det fungerar inte. Jag kan inte visa mig stark trots att det är det man får höra varje dag. Låt mig ha dagar då jag är stark och dagar då jag är svag.